Jag låg på gräsmattan och vilade. Himlen var alldeles klarblå. Det var litet kyligt men solen värmde gott. Äppelblommorna var på väg att spricka och en entita satt på en av grenarna i äppelträdet. En bit bort kvittrade en fågel (någon gång i framtiden har jag tänkt att jag ska lära mig att känna skillnad på olika fågelkvitter). Tre svalor jagade varandra. Allt detta gjorde att jag kände mig glad och fick ett allmänt välbefinnande.
Men vad vet äppelblommorna om att göra någon glad? Eller entitan? Fågeln som kvittrade gjorde ju inte det för att göra mig glad. Och svalorna var ju inte en hitbeordrad cirkusföreställning för att muntra upp mig.
Hur kan det vara så att det som tillsynes bara finns för sin egen skull ändå påverkar mig så positivt? Det är ju så ofta som det som inte är ”mitt” gör mig glad: ett främmande barn som vinkar glatt från barnvagnen, vackra blommor i en trädgård jag passerar, undersköterskan på jobbet som lirkar med den dementa kvinnan, listan kan göras oändlig…
Jag tror att vi hör ihop, att vi är tänkta till ett samspel, medvetet ibland men ofta omedvetet. Guds skapelse är god och får oss att må bra. Och jag mår bra av att veta att jag inte finns till bara för min egen skull utan också för mina medmänniskors.
Varje dag som jag fått en annan människa att le känns som en meningsfull dag. Men även att få ge tröst känns gott. Varför då? För att Gud har skapat oss för att glädja, trösta och finnas till för varandra.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *