Lägret började egentligen kvällen innan med att mannen som skulle leverera maten, Ica-Benny ringde upp Lena, som befann sig i Stockholm med budet att: ”Jag har liksom glömt berätta att jag sålt budbilen som skulle leverera er mat”. Efter många om och men fick vi dock vår mat och alla var glada och nöjda. Väl på plats i morse så var egentligen allt frid och fröjd, eller ja, vi fick slåss den bittra och tragiska kampen mot snön/regnet. ”Är alla med, saknas någon?” skanderade lägerchefen. Nej, utropade alla och bussen började nästan rulla då fru lägerchef fick för sig att räkna in alla fåren. När räkning utförts konstaterades det att det svarta fåret saknades. Lägerchefens kupp att lämna ungdomsledaren i Tibro blev nu uppdagat, Johan hann med. Färden gick i dundrande fart mot Sälen, med ett litet kortare stopp vid rastplatsen utanför Lesjöfors. Ja, så var det ju tänkt i alla fall. Glada tillrop om att äta sin matsäck utanför bussen följdes av en person, Monica. Många var vi som intog vårt käk med Monica i snöyra som utsikt. Lägerchefen gjorde det klassiska Snowroller-knepet och ryckte jordkabeln till bussens startmotor lagom innan han åkte iväg i Pers bil. Det resulterade i en närstudie av rastplatsen under 2h(!). Efter 1,5h kom dock den trevlige Alles Schmidt med sin röda, fina bärgningsbil, en vacker orange mössa och långa svarta kablar. Lägerchefens fru och Alles fann varandra mirakulöst fort, inga kontaktproblem där inte. Alles kröp snabbt in under bussen och la en ny kabel, vips så var bussen igång. MEN glädje förbytes snabbt mot viss frustration när Alles, Lägerchefens fru och BussOla fick för sig att ”kolla lite” extra på problemet. Efter ytterligare en halvtimme kröp Alles fram ur sin gröna pressening och kunde konstatera att ”nu går bussen i 24år till, minst! Färden dundrade vidare i en hissnande fart, BussOla vågade inte ens röra sig i området kring bromspedalen efter detta lilla missöde. Detta upphörde dock när han plötsligt stannade i Vansbro och plocka upp en snubbe vid en busshållplats, han reste på månadskort. Skräckhistorier om timslånga köer i Sälen varvades med en ständigt ringande telefon, Nora?

Men hur gick det nu för lägerchefen och Per i bilen? Ja, det är lite smått dolt i dunkel. Men vi kan väl säga såhär: Den historien inkluderar läderprodukter, rengöringsmedel, dammsugarpåsar och ett besök hos Vild-Hasse. Fråga gärna lägerchefen om hans erfarenheter från läderhandeln i Malung med omnejd.

Plötsligt dök Carl F ut från toan i bussen och utropade ”Det var det bästa jag har gjort!”

Okej!? Lite för mycket information att lämna till ledarstaben? Plötsligt förvandlades backen mot Lindvallen till Red light district och resans yrkeschaufförer, Magnus och Stephe, visade sitt sanna jag och skanderade ut att det är skandal att personbilar inte kan bete sig i trafiken! BussOla blev tokig och slängde sig på tutan i ursinne när stadslirarna i sina suvar trängde sig före, fullt förståeligt. Andra upplevelser från bussen är vittnesbörden om att övervåningen var en bastu, Carl L var inte sen med att poängtera detta, iförd mössa och tjock jacka….

Väl på plats kan konstateras att det var rent och fint på gården samt att lä(d)gerchefen och Per inte var hungriga, de hade tydligen grundat på Lammet & Grisen. Tider förväxlades kors och tvärs och lä(d)gerchefen informerade om att alla liftkort kostade ca tio st läderbyxor eller på ren svenska 55.000.

Summan av kardemumman:
– Vilken tur att bussen gick sönder så vi fick umgås lite tightare, lite längre.
– Lä(d)gerchefen innehar nu 5st par läderbyxor.
– Har du på dig mössa och jacka inne så blir du varm
– Bajsa är skönt
– Alla röda ljus är inte från Red light district
– Rent avståndsmässigt så närmare vi oss – Lena Kråklind, lägerchefens fru –

Med vänlig hälsning Jerry Gegerfeldt & Rebecca Dahl

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *