Nu drar det ihop sig till beskärning av äppelträden i vår trädgård. När jag förra våren stod i solskenet och beskar tänkte jag på hur utvecklingen har varit för min del. Själva tekniken har väl inte förändrats så mycket men det jag utför har förändrats. När barnen var riktigt små stod jag på marken och småpratade med maken när han klippte träden och jag höll ordning på de små. Sedan kunde jag börja klippa det jag nådde från marken medan Per tog hand om resten. När barnen sedan kunde ta hand om sig själva började jag att ge mig upp i träden och på vår lilla stege. Men alla år har Per fått ta det som nås med vår stora stege. Inte för att jag är höjdrädd utan mer för att han har kunskap om och kraft att flytta på stegen och placera den lämpligt så att den inte ger sig iväg när man kliver upp på den. Men i fjol hade han haft fullt upp med annat så han har vid några tillfällen flyttat stegen allteftersom så att jag har kunnat utföra mitt arbete.

Jag tänker att det kanske är så i det kristna livet också: någon ställer stegen på ett säkert ställe så att jag kan utföra det Gud vill. Det kan ju vara Gud själv som kånkar på stegen eller så har han en medhjälpare, medveten eller omedveten, som bereder väg, stöttar och uppmuntrar. Ibland får man veta i efterhand att något man gjort betytt mycket för någon och det känns alltid gott. Så låt oss bära mer stegar åt varandra så att vi kan växa i det Gud tänkt för oss!

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *